Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva.
De äter huvudsakligen vid gryningen och skymningen
Om Bison
Från Wikipedia, (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Den lever i Nordamerika och har två underarter: Bison bison bison som förekommer på öppna prärien och Bison bison athabascae som lever i skogar. Arten är nära släkt med visenten.
Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.
Från Wikipedia, (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Den lever i Nordamerika och har två underarter: Bison bison bison som förekommer på öppna prärien och Bison bison athabascae som lever i skogar. Arten är nära släkt med visenten.
Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.
Ett berg av bisonskallar, c:a 1870
Bisonoxar är aktiva på dagen. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 50 individer. Hannar lever ensamma eller i små grupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.
Bisonoxen på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha varit ca 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära nog utrotning och. 1894 fanns bara 800 individer kvar.
Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s k fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet.[2]. Buffalo Bill dödade hundratals bisonoxar.
Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar.
För sedan ca 10.000 år sedan lämnade den amerikanska bisonoxen (Bison Priscus) Asien via Ryssland. I dag finns det ingen risk för utrotning tack vare alla Bisonrancher runt om i Nordamerika och en del i Europa som Bison Hill med sina 40 bisonoxar (American Plains)..
Bisonoxar är aktiva på dagen. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 50 individer. Hannar lever ensamma eller i små grupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.
Bisonoxen på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha varit ca 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära nog utrotning och. 1894 fanns bara 800 individer kvar.
Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s k fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet.[2]. Buffalo Bill dödade hundratals bisonoxar.
Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar.
För sedan ca 10.000 år sedan lämnade den amerikanska bisonoxen (Bison Priscus) Asien via Ryssland. I dag finns det ingen risk för utrotning tack vare alla Bisonrancher runt om i Nordamerika och en del i Europa som Bison Hill med sina 40 bisonoxar (American Plains)..